Angora kaninDanska: Angora Norska: Angora Finska: Angora
Såväl England som Frankrike vill göra anspråk på Angorakaninens uppkomst. Rasen infördes av engelska sjömän till Bordeaux i Sydafrika 1723. Utvecklingen och förändringen av rasen har genomförts i England. Angorakaninen eller silkesharen som den förr kallades, är en medelstor kanin, lägsta vikt 3,51 kg. Den sköts på samma sätt som andra kaniner, förutom att den ska klippas 4 gånger om året på grund av att ullen växer med ca. 1 mm per dygn. |
Följande är direkt utdraget ur Nordisk kaninstandard
Poängskala
|
Viktskala ungdjurVikt som ger 5 poäng hos ungdjur:
4 intill 5 mån 2,4kg 5 intill 6 mån 2,9kg 6 intill 7 mån 3,3kg Viktskala vuxna
|
Rasprägel och presentationUtdrag ur rasprägel, presentation, kroppsform, päls och färg (Nordisk Kaninstandard)
Öron
Öronen är behårade och bäres styvt upprättstående. Öronlängden skall harmonisera med kroppsstorleken. Den typiska angoran har väl utvecklade örontofsar, pannlugg och kindskägg. Huvud Huvudets storlek skall hos såväl har som honor harmonisera med kroppsstorleken. Hennes huvud är kraftigt med bred pannan och nos. Käkarna fylliga och nosprofilen lätt böjd. Honans huvud är smalare än hanens. Hals Kort, huvudet sitter tätt an på kroppen. Hos hanen är dessa kännetäcken mera utpräglat än hos honan. Hakpåse Hanar får ej ha hakpåse. Detta får förekomma så kallats hakskägg. Detta är ett smalt huvudveck. Honor får ha en liten hakpåse. Vid bedömning av hakpåse ska djuret sitta i upprätt ställning. Vanliga fel som medför poängavdrag Mindre avvikelser fri idealtypen. Smalt huvud och panna hos hanar och grovt huvud hos honor, spetsig nos och ojämn nosprofil. Huvud och öron som inte har monterar i stolek med kroppsstorleken. Tunna öron, dålig avrundning. Böjda öronspetsar. Stor hakpåse hos honor. Dålig presentation. Diskvalificerande fel Stora avvikelser från rasprägeln. Svaga (svajande) öron. Starkt hängande, dubbel eller skeva hakpåse hos honor. Kraftigt hudveck på brösttet eller benen. Hakpåse eller nyttan därtill hos hanar. |
KroppsformBröst
Brett och fast Rygg Bred med god muskulatur Rygglinje Rygglinjen går från nacken till korset i en mycket svag konvex båge. Därifrån i en jämn båge (kvartcirkel) som slutar vid svansroten. Ben Frambenen skall vara åtskilda, raka och kraftiga och bära upp kroppen fritt från underlaget. Bakbenen är kraftiga och bäres parallellt med kroppen. Kaninen skall stå på tassen. Lår Muskellösa utan framträdande ben och med insidorna tätt intill kroppen. Svans Skall vara välutvecklad, rikt behårad och bäras an mot bakkroppen. Vanliga fel som medför poängavdrag Mindre avvikelser fri idealstorleken. En finare kroppsbyggnad. Smalt bröst. Svag ryggmuskelatur, rygglinjen ej jämn och harmonisk. Rygglinje som avviker från idealet. Platt eller markerat kors. Framträdande skulderblad, svaga och tunna framben, lätt gemontramp, bakbenen ej parallella med kroppen, högt markerat kors, något sned svans. Diskvalificerande fel Total avvikles från de föreskriva proportionerna. Spetsig rygg, starkt genomtramp/björntramp på frambenen. O- eller X-ben. Svansen skev i svansroten, bruten eller krokig. Mycket kort, svagt utvecklad svans. |
PälsUllens täthet
Ullen ska täcka hela hårbotten (huden) över hela kroppen inklusive buken och vara lika tät överallt. Ullens kvalitet Ullens kvalitet är beroende på flera olika faktorer. Fiberlängden (ullen) skall vara minst 7 cm efter en tillväxtstid på 90 dagar. Detta gäller för ull på rygg, sidor och buk. Täckhår ska finnas i passande mängd, inte i så stort antal att de helt dominera pälsens beskaffenhet men ändå i så stor mängd, att ullen inte verkar slapp eller mjuk. Täckhår med ullhårskaraktär (krusning) i botten föredrages framför helt raka täckhår. Andelen täckhår i pälsen varierar mellan 2-20% beroende på genetiska egenheter samt klimatpåverkan (var och miljö). Ullens kvalitet påverkas också av krusningarnas antal och djup hos det enskilda hårstråt. Ullhåret får ej vara för tunt. Eftersom detta ger ullfiber med för litet bortstryka och därmed benägenhet för filmning. En medelgrov ulltyp skal eftersträvas. Fibersnittet för ull är i genomsnitt 10-12 mikron (1 mikron = 1/1000 millimeter). Ullen får ej innehålla filtande klumpar (tovor), särskilt inte på rygg och sidor. Ull md "spindelväv" i botten är inget allvarligt fel. Detta visar närmast att ullen är "mogen" och att en del ullhår lossnat. Detta leder till att de filtar sig samman med de fastsittande håren. Filtningstendensen bedöms lättast på partier över svansen och på halsen samt bakom öronen. En hane har starkare anlag för filmning är hona. Vid bedömning av ullens kvalitet skall hänsyn tas i följande ordning: Förekomst av täckhår Ulltäckhår, ullhårens krusning Ullfibrens tjocklek (svårt att kontrollera utan tekniska hjälpmedel) En ull av god kvalitet känns fet, medans ull med mycket täckhår känns torr. Hanar har större täckhår än honor och äldre djur har fler täckhår än yngre. Vid bedömning tas hänsyn till djurens kön och ålder. Vid bedömning klippes prov av ullen på djurens sida. Vanliga fel som medför poängavdrag Ullen ej tillräckligt tät. Ojämn ulltillväxt. Mindre filmning (tovning). För riktigt antal eller för få täckhår. För lite underull. För fin vaddaktig ull. Små kala fläckar. Diskvalificerande fel Ulllängden under 4 cm. Stora kala fläckar. Starkt förorenad eller filtad päls. |
FärgTillåten i alla i standarden godkända färger utom: ljusblå, ljusgrå, rävröd och sallander. Färgade djur har på nospartiet, där hårlängdsanlaget är kort, motsvarande färg som normalhårsfärg. På ullbärande partier är färgen förtunnad till mycket ljusare toner, ju längre ull desto ljusare färg.
Ögonfärg: enligt respektive pälsfärg Klofärg: enligt respektive pälsfärg TeckningGodkänd i teckningarna: Hotot och rysk teckning.
Kondition, vård och sundhetDjuren får vara kortklippta runt köns- och analöppningen när de ställs ut.
|